l

Äntligen fredag, äntligen Elins favoritdag. Jag älskar det!

Fredagar är så underbara. Dels för att jag vet att jag har två hela dagar där jag kan göra vad jag vill, sova hur länge jag vill och bara slappa. Men sen är det för att jag och Peter har våra s.k. kvalitetsfredagar. Nu har vi inte haft det på jättelänge, så det ska bli underbart.

Först ska vi till stenungsund och gå på cirkus med min lilla gangster till brorson och familjen, mamma och plastpappa. Sen ska vi bara hem och bara vara. Lägga oss i soffan och trycka oss onyttigheter och mysa... Finns inget bättre. Eller jo, det finns det iförsig. Men det kan vi ju ta en annan gång!

Kan säga att vi också har kommit överens om att inte köpa lägenheten vi ville ha, det blir alldeles för dyrt i slutändan. Så vi väntar lite med den biten. Förhoppningsvis får jag leva ut mina svenssondrömmar inom en snar framtid ändå. Vi fortsätter leta efter den perfekta bostaden. Visst är jag beundransvärt mogen nu? Visst tänker jag ekonomiskt? Visst gör jag? ha ha....

Jag är inte helt tappad bakom bussen, utan jag förstår till fullo varför det blir för mycket pengar. ÄVEN fall det är trist, för den var ju så himla fin. Nog om det.

I torsdags hade jag min näst sista körlektion. Snart har jag det rosa lilla kortet i min hand folket. Då jävlar blir det åka av! Eller så blir det inte det. Jag tror att jag kommer bli en s.k. paragrafryttare som alla andra trafikanter stör sig på. Ni vet dom som ligger exakt i den tillåtna hastighetsbegräsningen? Inom den kategorin har ni mig. And i?m darn proud of it! Har aldrig förstått riktigt varför man vill utsätta sig själv och andra för fara. Har sån grym respekt för trafiken, så det skulle inte förvåna mig om jag inte vågar köra bilen ensam någon gång. 

Och som Peter själv har sagt;

- De enda gångerna du får låna bilen Elin, är när du ska köra mig någonstans och jag är D.Y.N.G!

Tack för att du litar så på mig älskling. Det värmer så himla mycket att veta att du tror på mig! Verkligen! Ha ha.

Molnen över Göteborg idag är så mörka att man kan tro att det är kväll.

Regnet öser ner o det blåser fasiken så man får hålla sig i lykstoplarna när man är ute och går. Fy bubblan.

Men det är fredag, och då kan man inte vara bitter över vädret.

Vi gillar inte bittra människor dessutom.

Visst känns det lite som att vi befinner oss mitt emellan sommar och höst nu?

Det är för kallt för ballerinaskor, det är för varmt med stövlar. Blir helt galen varje morgon när jag står och försöker komma på vad jag ska ha på mig... Ser hundra fina annonser om kläder varje dag, och tänker varje gång att, DEN vill jag ha, den ska jag köpa.. Men ändå, när jag står i affären och håller i den, tänker jag: ?Nja, jag ska kanske köpa något mer vanligt, som inte sticker ut så?? Är så feg när det kommer till kläder... Idag har jag ändå försökt vara lite ?moderiktig? ha ha, ja hur jag ser ut kan ni ju bara fundera över...

På tisdag ska jag äntligen träffa min prinsessa. Har saknat henne så mycket. Sjukt att man inte pratat på så länge, men ändå känner att hon står en så nära. Nilo, finns ALLTID här för dig! Min stjärna! O du, plugga inte ihjäl dig!

Sen kan jag med glädje berätta att mitt lilla rumpetroll Emmi äntligen kört första flyttlasset till Trollywood..

Ska bli helt underbart att ha henne så nära.. LYCKA!

Har saknat att skriva, förr skrev jag krönika efter krönika.

Ett speciellt minne var när jag fick en krönika publicerad i Kungälvsposten när jag gick på gymnasiet.

Jag gick på den tiden media på Kongahälla i en klass som var en salig blandning av hårdrockare, punkare, feminister, hippies, raveare och idioter. Jag var den enda som var normal. (Sen hur vi definerar normal kan vi också ta en annan gång) Iaf, så skrev jag en krönika om hur puckade feminister var, ni kan ju bara tänka er vilken effekt den hade på skolan... Det fanns en del som älskade mig för att jag vågade ta ställning, att jag vågade säga ifrån när man blev nertrampad och uppläxad av dessa mansliknande monster varje dag för att man rakat sig under armarna... Sen fanns det den andra delen, den större delen som avskydde mig ännu mer. Dels för att jag fortsatte ansa mitt kroppshår, sminkade mig och klädde mig fint, sen dels för att jag just idiotförklarat varenda feminist som existerande.

De fattade nog inte riktigt vad jag ville ha fram av krönikan. Jag ville bara säga att åsikter och ståndpunkter sitter inte i håret under armarna, i sminket eller i kläderna. De sitter i huvudet. Jag kan fortfarande skratta åt alla hot jag fick via mailen (tänkte skriva hotmail - läs hot-mail, men som ni märker blir det fel) sicka reaktioner jag fick... Mina lärare ville nästan sätta in en bodyguard till mig, men jag tackade vänligt nej. För jag har trots allt tre storebröder. Jag kan mina grejer om man säger så!

Jag klarade mig iaf med livet i behåll och en nyfunnen stolthet.

Jag fick en krönika publicerad... Ska man återuppta sina journalistdrömmar? Nja, det tåls att tänka på iaf....

Nu, jobb och damfotbolls VM... ELLER nej.. förlåt. Vi ska ju inte säga dam innan fotboll, för då diskriminerar vi.

Vi börjar om.

Nu. jobb och fotbolls VM... lät det bättre?

Fred ut!