nedstämd dag....
Sitter här med Oh Laura och Damian Rice i högtalarna. Volymen står på 25 och basen dunkar i väggarna.
Har en fundersam dag. Tankarna far runt som en virvelvind i huvudet, jag vet knappt bak och fram.
Känner mig som en hormonbomb. Lipar för minsta lilla, idag för att besöket hos min bror o familj blev inställt.
Ibland hinner sanningen ikapp mig bara.
Idag kom jag på hur ensam jag egentligen är när Peter är i väg på annat håll.
Jag har mina vänner, men de bor alla på andra orter, alltså finns de inte där när man behöver dem.
Hatar att känna mig så beroende av en person som jag gjorde idag när Peter åkte. Jag vill aldrig att han ska känna dåligt samvete för att han faktiskt har andra att umgås med. Jag vill aldrig att han ska känna sig tvungen att ta hänsyn till vad jag ska göra innan han bestämmer annat.
Han vet att jag älskar honom så att det gör ont i bland, men han ska aldrig behöva känna så.
Och jag blir ledsen när jag lyckas med den bedriften.
Jag har aldrig haft ont av att vara ensam, jag kan tycka det är skönt att bara ligga hemma och slappa.
Men ibland - som idag vill man hitta på någonting, man vill ha sällskap, njuta av sin lediga dag. Och när man sitter själv och försöker komma på vem man kan ringa och upptäcker att man faktiskt inte har någon förutom sin familj och Peter (och självklart Emmi o nillan som är upptagna) blir man ledsen. Jag är en social person, men jag vill inte umgås med folk som jag inte trivs med bara för att umgås med folk?
Till detta ska tilläggas att min favoritperson på jobbet sagt upp sig.
Så detta är nog bara lite summan av kardemumman som bara bunkrat upp.
Jag bara babblar på nu, jag vet. Jag önskar bara att jag hade någonting att göra.
Toker ligger troget brevid mig och sover. Hon märker när jag är nedstämd.
Om jag får vara lite positiv i skiten så ville jag också säga att vi köpt ny soffa.
Jag vill så mycket, men gör så lite åt saken?
Även fall det inte ser ut så på bilden - älskar jag dig Peter. Mest.
Har en fundersam dag. Tankarna far runt som en virvelvind i huvudet, jag vet knappt bak och fram.
Känner mig som en hormonbomb. Lipar för minsta lilla, idag för att besöket hos min bror o familj blev inställt.
Ibland hinner sanningen ikapp mig bara.
Idag kom jag på hur ensam jag egentligen är när Peter är i väg på annat håll.
Jag har mina vänner, men de bor alla på andra orter, alltså finns de inte där när man behöver dem.
Hatar att känna mig så beroende av en person som jag gjorde idag när Peter åkte. Jag vill aldrig att han ska känna dåligt samvete för att han faktiskt har andra att umgås med. Jag vill aldrig att han ska känna sig tvungen att ta hänsyn till vad jag ska göra innan han bestämmer annat.
Han vet att jag älskar honom så att det gör ont i bland, men han ska aldrig behöva känna så.
Och jag blir ledsen när jag lyckas med den bedriften.
Jag har aldrig haft ont av att vara ensam, jag kan tycka det är skönt att bara ligga hemma och slappa.
Men ibland - som idag vill man hitta på någonting, man vill ha sällskap, njuta av sin lediga dag. Och när man sitter själv och försöker komma på vem man kan ringa och upptäcker att man faktiskt inte har någon förutom sin familj och Peter (och självklart Emmi o nillan som är upptagna) blir man ledsen. Jag är en social person, men jag vill inte umgås med folk som jag inte trivs med bara för att umgås med folk?
Till detta ska tilläggas att min favoritperson på jobbet sagt upp sig.
Så detta är nog bara lite summan av kardemumman som bara bunkrat upp.
Jag bara babblar på nu, jag vet. Jag önskar bara att jag hade någonting att göra.
Toker ligger troget brevid mig och sover. Hon märker när jag är nedstämd.
Om jag får vara lite positiv i skiten så ville jag också säga att vi köpt ny soffa.
Jag vill så mycket, men gör så lite åt saken?
Även fall det inte ser ut så på bilden - älskar jag dig Peter. Mest.