Dagens sanning...
... tyngdlagen och åldern börjar sakta men säkert ta ut sin rätt nu.
Som jag sa till min kära vän förut när vi diskuterade mina skadeproblem:
"..."brösten bara försvinner, men allat annat svullnar eller krånglar.."
Emmi tyckte förstås att detta var "dagens garv" som hon så fint kallar det, men älskade medmänniskor - det är sant. Lika sant som jag heter Elin.
Snart kommer jag tillämpa "penntricket".
För er om inte vet vad det innebär ska jag förklara nedan:
1. Tag en styck penna.
2. "Fäll upp" bröstet över axeln.
3. Placera pennan under bröstet.
4. Fäll ner bröstet över pennan.
Ramlar den ner? GRATTIS, du har klarat hängbröst testet! Du är purfärsk.
Lika färsk och fräsch som en jordgubbe i Juni månad.
Sitter den kvar? Jag beklagar.
Skojar bara, det händer oss alla förr eller senare.
Några av oss förr, några av oss senare. Undrar vilken grupp jag tillhör?
Snart kommer jag få köpa pensionärssbiljett till bussen och ta rullatorn på promenad.
And we love it!
När katten är borta....
.... dansar råttorna på bordet.
Jag har nu officiellt stördhets förklarat mig själv.
Först sitter jag och skriker och svär som djävulen själv till handbollen.
Som med min hjälp sverige såklart vann. Tur för dem!
Sen städar jag katternas bajhus snabbt som attan för att....
..... hinna se förlossningsakuten.
Japp, jag älskar det programmet.
Kvinnorna skriker, gråter, svär, bajsar, spyr, spricker från naveln till röven, krystar allt i ett. Männen står där helt hjälplösa. Vissa får otroligt fula ungar, andra inte. Men hur fula eller söta dom än är kommer jag likt förbannat på mig själv sitta där med ett fånigt leende - för att sedan börja lipa när ungen ploppar ut och ger ifrån sig sitt första skrik. Fy fan vad starka vi kvinnor är.
Detta programmet är totalt förbjudet när Peter är hemma, han kräks av blotta tanken av barnafödning så man får ju passa på när mister är borta.
Men nu ska jag torka tårarna och lägga mig i sängen för att försöka somna.
Vi får väl se hur det går.
Må lyckan stå er bi.
Aja baja Elin...
Jag vet, man ska inte göra sig rolig över andra människors liv.
Men nu kan jag verkligen inte låta bli. I morse fick jag bevittna en otroligt komisk händelse.
Inte för att vara elak. Den var verkligen komisk.
Klockan halv åtta satte jag mig på bussen från mammas och Pelles place ner mot stenungsunds station.
Med mig på bussen satt det en punkare längst bak, en äldre man som luktade konstigt och två flickor - en med Downs syndrom och en med någon annan sjukdom.
Precis när bussen ska lämna hållplatsen kommer det på en blind kvinna och hennes hund.
Alla vet ju att dessa hundar är mycket ordentligt tränade och springer absolut inte fram och hälsar på främmande människor som vanliga hundar, utan de är väldresserade.
De två flickorna börjar genast ropa till hunden:
- Heeej voovveeen.. gulligullgullplutt gull.
Hunden:
Lägger huvudet på sne och ser mycket frågande ut.
Flickorna:
- Åååh vad söt, gulligull..
Hunden:
Ser fortfarande mycket frågande ut, lägger sedan huvudet på sin mattes knä och blundar.
Helt plötsligt utbrister flickan med Downs syndrom:
- VAD ÄR DET FÖR RAS?!
Den blinda kvinnan som inte förstår att det är henne flickan pratar med, fortsätter titta framåt (ser ut så iaf).
- VAD ÄR DET FÖR RAS?! HALLÅ?
Kvinnan vaknar till och svarar till flickan att det är en Golden Retriver som heter Nora.
Helt ovetandes om kvinnans handikapp fortsätter flickan med sin frågestund. Kvinnan ser märkbart besvärad ut över detta, men svarar vänligt på alla frågor som kommer haglandes över henne.
Helt plötsligt dyker den andra flickan in i konversationen:
- Min mamma har en stor pudel hemma! Vill du se? Flickan börjar fiffla med sin mobil och sedan trycker hon mobilen i kvinnans ansikte. - TITTA!! Visst är hon fin?
Det dröjer ett tag (säkert 1 minut), sedan förstår kvinnan att flickan försöker visa henne någonting.
Fortfarande märkbart besvärad får hon ursäkta sig själv och förklarar sedan att hon är synskadad och inte kan se någonting, det är därför hon har hunden. Som är ledsagare.
Hon hade ju inte en aning om att flickorna som lekte Jeopardy med henne också hade ett handikapp. Och jag kan bara tänka mig att hon undrade vilka idioterna var som inte ser att hon är blind, när hon har en hund och en blindkäpp. Men det var ju ingen som förklarade det för henne när flickorna gått av. Vi bara satt där och försökte hålla oss för skratt.
Iaf, när hon förklarat detta kan man ju som medmänniska tro att nu är frågestunden över, men flickorna fortsätter fråga. Dom frågar om allt mellan himmel och jord. Vissa frågor är liksom omöjliga för en blind person att svara på.
Men kvinnan verkar vara van vid situationen hon befinner sig i och svarar snällt.
När flickorna ska gå av, går flickan med Downs syndrom fram till hunden och bestämmer sig för att ge den en stor blöt puss mitt på huvudet. SMACK!
Hunden som uppenbarligen inte är lika van som kvinnan med sånna situationer, blir helt ställd och osäker, hon tittar på sin matte, tittar på flickan, tittar på sin matte och sedan på flickan igen. "Vad ska jag göra nu liksom? Ska jag bete mig som en hund och vifta på svansen? Eller ska jag sitta här och se oberörd ut?".
Efter en kort stunds tänkade ger hunden ifrån sig en viftning på svansen. Och flickan skuttar av bussen.
Vem som helst hade tyckt att detta var en otroligt komisk situation.
Flickorna visste ju inte bättre? Allt de sa lät så himla roligt, och jag kom på mig själv sitta och vrida kroppen i alla möjliga vinklar för att inte börja skratta. När flickan tryckte upp mobilen i kvinnans ansikte var jag tvungen att mumla:
- Nejmen snälla lilla vän, förstår du inte att hon är blind?
Jag beundrar blinda. Jag gör verkligen det.
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan klara sig utan sina ögon.
Det är tur att det finns sånna otroliga hundar.
Jaja detta var min roliga morgon, kanske inte är så roligt för er att läsa.
Men hade ni varit där hade det varit andra bullar.
Stardust
Jag blir så lycklig när jag ser och läser fina sagor.
Kan vara så att jag nyss sett den finste av de alla.
Så glad att jag funnit min stjärna.
Alltid vi Peter... alltid.
Usch, känner mig blödig nu. Men helt ärligt var den underbar.
Se den - Stardust.
Kan vara så att jag nyss sett den finste av de alla.
Så glad att jag funnit min stjärna.
Alltid vi Peter... alltid.
Usch, känner mig blödig nu. Men helt ärligt var den underbar.
Se den - Stardust.
Kissig?
Har ni någongång varit med om "kissignödig-fenomenet"?
Jag befinner mig i det nu.
I över en timma har jag suttit och förträngt att jag faktiskt är så kissig att det snart sprutar kiss genom öronen på mig. Varför går jag inte på toaletten kanske ni undrar? Det ska jag förklara nu:
1. Jag har ungefär 20 steg fram och tillbaka till toan - alltså väldigt långt.
2. Jag gillar att utmana ödet.
3. Vår städare har varit där och skrubbat toan - den är alltså ren, men också väldigt blöt på sitsen.
4. Jag har upptäckt ett spindelnät under handfatet och självklart är spindeln som bor där ute efter mig.
5. Jag kan inte gå på toa mindre än 20 minuter efter någon annan, det är ungefär samma sak som att slicka under toalettstolen.
6. Jag tog det sista pappret senast jag var där. Vet inte om det finns nytt, och är inte så sugen på "skaka av"- metoden.
7. Det är extra behagligt att gå på toa när man är spräng kissig.
8. Jag får vänta hur länge jag vill, för ingen i min familj är närvarande. Och ingen på mitt jobb är medvetna om mina extremt känsliga urinvägar.
9. Jag gillar inte toalukten.
10. Jag gillar helt enkelt inte "toalettmiljön".
Jag vet, normala människor går på toaletten när de behöver.
Andra (muppar) sitter och väntar tills det gör ont och tills det är på gränsen att man kan hålla tillbaka. Illa.
Nu ska jag ta mitt förnuft till fånga och åla till toan, för går jag finns det risk för läckage.
Och att gå med kiss i trosan hela dagen är ju ingen vidare trevlig upplevelse.
Trevlig fredag.
Hello people, I'm back..
God fortsättning folket.
Nu sitter jag på jobbet och klappar mig på min något runda mage.
Kan vara för att mensmonstret har flyttat in, men det kan även vara julens bravader som gett resultat.
Jag är inte den som är den, men fy fan vad trött jag är på alla tjejer som tjatar hål i huvudet på mig om hur många hekto de gått upp eller ner under julhelgerna. Alltså helt ärligt, jag bryr mig inte!
Har ni komplex för er kropp - ÄT INTE DÅ! Strunta i julmaten, för jag orkar inte lyssna.
Jag kanske ser intresserad ut när ni babblar på om hur många skivor skinka ni åt, men i själva verket har jag målat upp en bild i mitt huvud där jag (utklädd till karatekid) ger dig en feting spark i bakhuvudet.
Så var det slut på den diskussionen.
Till en helt annan sak.
Jag, liksom som många andra människor har fördomar.
Jag erkänner, jag är ibland väldigt trångsynt men jag försöker alltid få rätsida på saker och ting innan jag påstår en sak. För det värsta som finns är folk som pratar utan att veta fakta. Det jag ska berätta nu kommer säkerligen många av er känna igen er i, så jag känner mig faktiskt inte ensam i detta fallet.
Har ni tänkt på att om ni råkar få ögonkontakt med t. ex. en handikappad person på stan, att ni plötsligt känner er skyldiga att ge ifrån er ett påklistrat, fånigt och tveksamt leende som säger:
"- Åh herregud din stackare, jag är ledsen att det drabbade dig." Och sen fortare än fan ska ni kolla bort för att inte verka framfusig? Och om ni skulle råka titta på personen i mer än en sekund skulle du ju glo och då skulle denna person få för sig att du är en hemsk människa som minsann ser ner på alla handikappade.
Jag vet inte varför jag tänker så? Men visst är det löjligt!
Alla är vi ju människor, handikappade eller inte. Och inte fan går jag runt och ger konstiga leenden till diverse människor på stan? Då skulle jag säkerligen få diagnosen psykiskt sjuk, utan tvekan.
Jag tror det är en vanlig fördom att folk tror att alla handikappade tycker synd om sig själva och sin livssituation. Men så är det verkligen inte! Många handikappade lever helt normala liv och har nog många gånger bättre livskvalité än "friska" människor. De tar dagen för vad den är och är väldigt tacksamma och ödmjuka människor. Så vad ger mig rätten att tycka synd om dem? Vad ger mig rätten att le fåniga leenden mot dem på stan?
Jag kan t.o.m. tycka att det är fascinerande att det går så långt så att t. ex. uteliggare undviker att be handikappade om pengar. Varför? Kanske för att det t.o.m. understiger deras värdighet att fråga en handikappad. Vad vet jag?
Nä, jag tror det är dags att vi vaknar upp och slutar tycka synd om handikappade. För det är mest synd om oss som har dessa fördomar. Lite sorgligt rent ut sagt.
Och vi som ger ifrån oss ett fånigt leende - det är nog mer kränkande än upplyftande.
Min fästman har jobbat med handikappade i många år, och han har hjälpt mig att öppna ögonen. Jag är glad att jag fått rätsida på just denna fördomen.
Så hur kom jag på att skriva om detta?
Jo, jag lyckades ge ifrån mig ett kränkande leende till en "Faktum" -säljare i morse.
Och jag skäms!
Nu ska jag göra lite nytta på jobbet.
Hej svej.