l

Men nu kan jag verkligen inte låta bli. I morse fick jag bevittna en otroligt komisk händelse.

Inte för att vara elak. Den var verkligen komisk.

Klockan halv åtta satte jag mig på bussen från mammas och Pelles place ner mot stenungsunds station.

Med mig på bussen satt det en punkare längst bak, en äldre man som luktade konstigt och två flickor - en med Downs syndrom och en med någon annan sjukdom.

Precis när bussen ska lämna hållplatsen kommer det på en blind kvinna och hennes hund.

Alla vet ju att dessa hundar är mycket ordentligt tränade och springer absolut inte fram och hälsar på främmande människor som vanliga hundar, utan de är väldresserade.

De två flickorna börjar genast ropa till hunden:

- Heeej voovveeen.. gulligullgullplutt gull.

Hunden:

Lägger huvudet på sne och ser mycket frågande ut.

Flickorna:

- Åååh vad söt, gulligull..

Hunden:

Ser fortfarande mycket frågande ut, lägger sedan huvudet på sin mattes knä och blundar.

Helt plötsligt utbrister flickan med Downs syndrom:

- VAD ÄR DET FÖR RAS?!

Den blinda kvinnan som inte förstår att det är henne flickan pratar med, fortsätter titta framåt (ser ut så iaf).

- VAD ÄR DET FÖR RAS?! HALLÅ?

Kvinnan vaknar till och svarar till flickan att det är en Golden Retriver som heter Nora.

Helt ovetandes om kvinnans handikapp fortsätter flickan med sin frågestund. Kvinnan ser märkbart besvärad ut över detta, men svarar vänligt på alla frågor som kommer haglandes över henne.

Helt plötsligt dyker den andra flickan in i konversationen:

- Min mamma har en stor pudel hemma! Vill du se? Flickan börjar fiffla med sin mobil och sedan trycker hon mobilen i kvinnans ansikte. - TITTA!! Visst är hon fin?

Det dröjer ett tag (säkert 1 minut), sedan förstår kvinnan att flickan försöker visa henne någonting.

Fortfarande märkbart besvärad får hon ursäkta sig själv och förklarar sedan att hon är synskadad och inte kan se någonting, det är därför hon har hunden. Som är ledsagare.

Hon hade ju inte en aning om att flickorna som lekte Jeopardy med henne också hade ett handikapp. Och jag kan bara tänka mig att hon undrade vilka idioterna var som inte ser att hon är blind, när hon har en hund och en blindkäpp. Men det var ju ingen som förklarade det för henne när flickorna gått av. Vi bara satt där och försökte hålla oss för skratt.

Iaf, när hon förklarat detta kan man ju som medmänniska tro att nu är frågestunden över, men flickorna fortsätter fråga. Dom frågar om allt mellan himmel och jord. Vissa frågor är liksom omöjliga för en blind person att svara på.

Men kvinnan verkar vara van vid situationen hon befinner sig i och svarar snällt.

När flickorna ska gå av, går flickan med Downs syndrom fram till hunden och bestämmer sig för att ge den en stor blöt puss mitt på huvudet. SMACK!

Hunden som uppenbarligen inte är lika van som kvinnan med sånna situationer, blir helt ställd och osäker, hon tittar på sin matte, tittar på flickan, tittar på sin matte och sedan på flickan igen. "Vad ska jag göra nu liksom? Ska jag bete mig som en hund och vifta på svansen? Eller ska jag sitta här och se oberörd ut?".

Efter en kort stunds tänkade ger hunden ifrån sig en viftning på svansen. Och flickan skuttar av bussen.

Vem som helst hade tyckt att detta var en otroligt komisk situation.

Flickorna visste ju inte bättre? Allt de sa lät så himla roligt, och jag kom på mig själv sitta och vrida kroppen i alla möjliga vinklar för att inte börja skratta. När flickan tryckte upp mobilen i kvinnans ansikte var jag tvungen att mumla:

- Nejmen snälla lilla vän, förstår du inte att hon är blind?

Jag beundrar blinda. Jag gör verkligen det.

Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan klara sig utan sina ögon.

Det är tur att det finns sånna otroliga hundar.

Jaja detta var min roliga morgon, kanske inte är så roligt för er att läsa.

Men hade ni varit där hade det varit andra bullar.