l

Nu sitter jag på jobbet och klappar mig på min något runda mage.

Kan vara för att mensmonstret har flyttat in, men det kan även vara julens bravader som gett resultat.

Jag är inte den som är den, men fy fan vad trött jag är på alla tjejer som tjatar hål i huvudet på mig om hur många hekto de gått upp eller ner under julhelgerna. Alltså helt ärligt, jag bryr mig inte!

Har ni komplex för er kropp - ÄT INTE DÅ! Strunta i julmaten, för jag orkar inte lyssna.

Jag kanske ser intresserad ut när ni babblar på om hur många skivor skinka ni åt, men i själva verket har jag målat upp en bild i mitt huvud där jag (utklädd till karatekid) ger dig en feting spark i bakhuvudet.

Så var det slut på den diskussionen.

Till en helt annan sak.

Jag, liksom som många andra människor har fördomar.

Jag erkänner, jag är ibland väldigt trångsynt men jag försöker alltid få rätsida på saker och ting innan jag påstår en sak. För det värsta som finns är folk som pratar utan att veta fakta. Det jag ska berätta nu kommer säkerligen många av er känna igen er i, så jag känner mig faktiskt inte ensam i detta fallet.

Har ni tänkt på att om ni råkar få ögonkontakt med t. ex. en handikappad person på stan, att ni plötsligt känner er skyldiga att ge ifrån er ett påklistrat, fånigt och tveksamt leende som säger:

"- Åh herregud din stackare, jag är ledsen att det drabbade dig." Och sen fortare än fan ska ni kolla bort för att inte verka framfusig? Och om ni skulle råka titta på personen i mer än en sekund skulle du ju glo och då skulle denna person få för sig att du är en hemsk människa som minsann ser ner på alla handikappade.

Jag vet inte varför jag tänker så? Men visst är det löjligt!

Alla är vi ju människor, handikappade eller inte. Och inte fan går jag runt och ger konstiga leenden till diverse människor på stan? Då skulle jag säkerligen få diagnosen psykiskt sjuk, utan tvekan.

Jag tror det är en vanlig fördom att folk tror att alla handikappade tycker synd om sig själva och sin livssituation. Men så är det verkligen inte! Många handikappade lever helt normala liv och har nog många gånger bättre livskvalité än "friska" människor. De tar dagen för vad den är och är väldigt tacksamma och ödmjuka människor. Så vad ger mig rätten att tycka synd om dem? Vad ger mig rätten att le fåniga leenden mot dem på stan?

Jag kan t.o.m. tycka att det är fascinerande att det går så långt så att t. ex. uteliggare undviker att be handikappade  om pengar. Varför? Kanske för att det t.o.m. understiger deras värdighet att fråga en handikappad. Vad vet jag?

Nä, jag tror det är dags att vi vaknar upp och slutar tycka synd om handikappade. För det är mest synd om oss som har dessa fördomar. Lite sorgligt rent ut sagt.

Och vi som ger ifrån oss ett fånigt leende - det är nog mer kränkande än upplyftande.

Min fästman har jobbat med handikappade i många år, och han har hjälpt mig att öppna ögonen. Jag är glad att jag fått rätsida på just denna fördomen.

Så hur kom jag på att skriva om detta?

Jo, jag lyckades ge ifrån mig ett kränkande leende till en "Faktum" -säljare i morse.

Och jag skäms!

Nu ska jag göra lite nytta på jobbet.

Hej svej.