l

I fredags satt jag på ett tåg i 5 timmar, en resa som i normalt fall skulle ta 3,5h. Inte så farligt kanske, men när man som mig råkar ut för det här problemet i princip varje gång jag sätter mitt arsle på ett tåg börjar jag i mitt stilla sinne fundera på om jag och han där uppe har ouppklarade affärer?

Sen att jag alltid råkar ut för antingen fyllefarbröder med storhetsvansinne, illaluktande smörgåsar eller ungar med bostavskombinationer lika långa som hela alfabetet är en annan femma. I detta fallet det sistnämnda. Efter att ungen hade sjungit "Klappa händerna" konstant i 1 timma, lekt lite gulligt genom att sparka i stolsryggen framför på ett mycket engagerat sätt och försökt komma på exakt hur högt man kan skrika innan man får ett skott i pannan fick jag nog. Då funderade jag allvarligt på om det var mest effektivt att slänga ut han genom fönstret, halshugga han mellan dörrarna som skiljer vagnarna åt eller trycka ner min Lokaflaska i halsen på honom? Skrämmande men helrätta tankar om jag får säga mitt. Jag kan lova här och nu, att om min framtida Bastian någonsin skulle bete sig så på allmän plats, skulle jag byta bort honom mot en påse chips utan att tveka!

Nu överlevde pojken resan eftersom han somnade oroväckande snabbt, eller så knockade mamman han medvetslös? Fortfarande ett mysterium.. Och jag hade en oerhört trevlig vistelse i Estocholma. Slutet gott, allting gott!